Kan man vara så känslokall?
Godmorgon gott folk !
Jag har vart uppe sen klockan 08.00 imorse , min morgon i stallet nämligen.
Fast jag vaknade egentligen tidigare, redan klockan sex faktiskt. Vaknade av mig själv och kollade lite lamt på klockan och flög upp i ren panik, klädde på mig kläder , satte upp håret och skulle precis ta på mig skorna när jag såg klockan i köket. Klockan var sex, inte nio som jag trott ! Jag hade yrvaket kollat på klockan på mobilen och sett sexan uppochned och på nåt skevt sätt trott att klockan var nio. Underbart ;)
Jaja, lite smått förbannad på mig själv, bytte jag om till nattlinne igen och sov vidare drygt två timmar. Skönt.
Idag vet jag inte riktigt vad som händer.
Det är ju midsommarafton ikväll, och, ja, det känns väl mest som att jag inte bryr mig helt enkelt.
Jag ska ta hand om hästen, sköta om allt i stallet, bygga om hagar.
Antar att vi ska käka lite gott hemma ikväll, men inget mer.
Jag förstår inte detdär med midsommar alltså, men antar att det är en trevlig kväll för många. Dock inte något särkilt för mig faktiskt. Festa kan man göra varje kväll, man behöver ingen "midsommarafton" för att parta sönder, det har vi ju redan bevis på ;)
Har funderat mycket på hur olika familjer har kontakt med varandra efter att barnen "flugit ut".
Min mammas sambo, har cancer och är dödssjuk. Ja, döende får man ju inte säga högt, men det är tyvärr så det är.
Visst är det jobbigt för oss övriga i familjen men vi kämpar på, vad kan man göra liksom?
Vi ställer upp, vi köper cola ( som han numera är beroende av:P ), vi passar upp, vi pratar med honom i timmar fast han bara svamlar p.g.a alla mediciner. Vi gör allt!
När någon i ens familj får cancer, är det ju en självklarhet att man hjälper och stöttar ? Eller?
Tydligen inte för alla. Tydligen inte för hans mamma!
Helt seriöst, vad fan är det för mamma som skiter i att hennes son är döende ? VA!?
Jag blir arg, jag blir ledsen men mest av allt blir jag rädd! Är det såhär tomt på kärlek i världen nu för tiden?
Jag vet att många säkert tänker " ja men det är ju såklart jobbigt för henne, alltså kanske hon skärmar av sig för att slippa tänka på det?" BULLSHIT säger jag bara. Jag ahr aldrig träffat en så känslokall människa som mammas sambos mamma...Hon ringer hit, och kollar om uffe är såpass bra att hon fortfarande kan ha sin sommarfest här som hon planerat i typ ett år. Ja, den är ju så viktig så hon måste ju vara säker på att hon kan ha den här på gården än, nu när uffe är så sjuk.
Vad fan! varför bryr hon sig mer om en fest än om sin son?????
Ja, jag blir bara förfärad över det. Orkar inte ens skriva om det för blir så fruktansvärt illa berörd.
Inte konstigt att världen ser så jävlig ut som den gör alltså...
Nu ska jag gå och äta sen frukost ! Jag är hungrig som en varg!
Fred ut
//Bee , just feel it
Du, aj! :(
Jag vill liksom krypa ur mitt eget skinn
Jag har vart uppe sen klockan 08.00 imorse , min morgon i stallet nämligen.
Fast jag vaknade egentligen tidigare, redan klockan sex faktiskt. Vaknade av mig själv och kollade lite lamt på klockan och flög upp i ren panik, klädde på mig kläder , satte upp håret och skulle precis ta på mig skorna när jag såg klockan i köket. Klockan var sex, inte nio som jag trott ! Jag hade yrvaket kollat på klockan på mobilen och sett sexan uppochned och på nåt skevt sätt trott att klockan var nio. Underbart ;)
Jaja, lite smått förbannad på mig själv, bytte jag om till nattlinne igen och sov vidare drygt två timmar. Skönt.
Idag vet jag inte riktigt vad som händer.
Det är ju midsommarafton ikväll, och, ja, det känns väl mest som att jag inte bryr mig helt enkelt.
Jag ska ta hand om hästen, sköta om allt i stallet, bygga om hagar.
Antar att vi ska käka lite gott hemma ikväll, men inget mer.
Jag förstår inte detdär med midsommar alltså, men antar att det är en trevlig kväll för många. Dock inte något särkilt för mig faktiskt. Festa kan man göra varje kväll, man behöver ingen "midsommarafton" för att parta sönder, det har vi ju redan bevis på ;)
Har funderat mycket på hur olika familjer har kontakt med varandra efter att barnen "flugit ut".
Min mammas sambo, har cancer och är dödssjuk. Ja, döende får man ju inte säga högt, men det är tyvärr så det är.
Visst är det jobbigt för oss övriga i familjen men vi kämpar på, vad kan man göra liksom?
Vi ställer upp, vi köper cola ( som han numera är beroende av:P ), vi passar upp, vi pratar med honom i timmar fast han bara svamlar p.g.a alla mediciner. Vi gör allt!
När någon i ens familj får cancer, är det ju en självklarhet att man hjälper och stöttar ? Eller?
Tydligen inte för alla. Tydligen inte för hans mamma!
Helt seriöst, vad fan är det för mamma som skiter i att hennes son är döende ? VA!?
Jag blir arg, jag blir ledsen men mest av allt blir jag rädd! Är det såhär tomt på kärlek i världen nu för tiden?
Jag vet att många säkert tänker " ja men det är ju såklart jobbigt för henne, alltså kanske hon skärmar av sig för att slippa tänka på det?" BULLSHIT säger jag bara. Jag ahr aldrig träffat en så känslokall människa som mammas sambos mamma...Hon ringer hit, och kollar om uffe är såpass bra att hon fortfarande kan ha sin sommarfest här som hon planerat i typ ett år. Ja, den är ju så viktig så hon måste ju vara säker på att hon kan ha den här på gården än, nu när uffe är så sjuk.
Vad fan! varför bryr hon sig mer om en fest än om sin son?????
Ja, jag blir bara förfärad över det. Orkar inte ens skriva om det för blir så fruktansvärt illa berörd.
Inte konstigt att världen ser så jävlig ut som den gör alltså...
Nu ska jag gå och äta sen frukost ! Jag är hungrig som en varg!
Fred ut
//Bee , just feel it
Du, aj! :(
Jag vill liksom krypa ur mitt eget skinn
Kommentarer
Trackback
