BloggBea

Jag hör till den typen av människor som helst aldrig ångrar någonting.
Och det är verkligen inte mycket jag ångrar, verkligen inte...Men även jag har mina undantag.
Ett väldigt speciellt undantag är gången jag var gravid och gjorde abort.
Jag var 15 år när jag fick reda på att jag var gravid, det var i slutet av maj tror jag eller början av mars.
Jag var i totalt chocktillstånd, visst hade jag misstänkt att jag var med barn men aldrig trott det på riktigt.
Jag minns att jag med en gång när jag fick beskedet sa "jag ska göra abort".
Vad annars skulle jag göra? min dåvarnade pojkvän hade skitit i mig totalt om jag hade valt att behålla barnet. Han hade lämnat mig i sticket, han hade aldrig mer pratat med mig. Jag var livrädd.
Jag ville innerst inne aldrig ens tänka tanken abort, egentligen fanns det inte ens i mina tankebanor.
Men det var ju bara det, att jag älskade min kille mer än allt annat på jorden. Allt jag ville var ju att han skulle stanna hos mig. Jag trodde aldrig jag kunde leva utan honom, hur skulle det gå till liksom? Vi hade vart tillsammans i drygt två år, och jag tålde inte att han skulle lämna mig.
Jag sa aldrig riktigt till honom att jag inte ville göra abort, jag berättade det aldrig så starkt som jag verkligen kände det.
Jag minns en gång när han var hemma hos mig och låg på min säng och jag grät som ett barn, inte vackert och stilla utan fult och groteskt. Jag minns hur jag grät, för att det livet som fanns i mig skulle jag släcka.
Det kändes så jävla fel.
Även om det kändes så jävla fel, så sket jag i det, Jag gjorde allt för min pojkvän. Han var allt. Hans krav, var mina lagar. Jag menar inte att han var elak eller så, även om det var lite elakt att han skulle aldrig mer prata med mig om jag behöll barnet. Han var den bästa personen jag hade då, han älskade mig med så jag menar verkligen inte att svartmåla honom nu. Verkligen inte. Bara så vi kommer på det klara med det.
Iallafall, en månad gick och tillslut fick jag tid för abort. Och jag gjorde den. Jag minns att min kille inte orkade vara med mig under hela "processen" och skulle gå och ta lite luft och var ute ett par timmar. De timmarna låg jag själv i en sjukhussal, och grät så jag trodde jag skulle dö. Vad fan höll jag på med egentligen?  Detta ville jag ju verkligen inte göra! Jag ångrade mig hela tiden.
Vet ni hur en medicinsk abort går till? Om ni inte vet det får ni leta upp det på internet för jag orkar inte med att förklara det. Jag fick iallafall se "barnet" efteråt. pyttelitet, men man såg att det var ett barn och jag trodde jag skulle dö!
Det är sjukt att jag gjorde det, för jag har ångrat mig varje dag sen dess.
Jag gjorde det för min pojkväns skull, jag gjorde det bara för hans skull.
Vissa tänker säkert " men vad fan om du inte ville varför gjorde du det då?" Ärligt talat, jag gjorde det av kärlek till min dåvarande pojkvän.
Nu i efterhand ångrar jag det. Jag älskar honom än, så är det ju, men nu är han inte min pojkvän längre. Att jag gjorde det för hans skull kanske inte var så jävla smart, han skulle liksom inte finnas där för alltid men det skulle barnet.
Nu sitter jag utan barn och pojkvän. Jag vet att vissa tänker "men jävla idiot, var glad att du inte har nåt barn i din ålder"
Och ja, på ett sätt är det ju skönt. Men att jag gjorde abort kommer jag ha med mig hela livet.
Ni förstår inte vilka känslor jag fick för detta barnet...

Det skulle födas i November -07.
Det skulle vara ungefär 8 månader nu.
Det känns! Det gör verkligen det!
Jag lovar er, att jag tänker på det VARJE DAG, och det har jag gjort sen dagen jag gjorde abort.
Varje dag, finns det barnet i mina tankar.
Jag vet att förmodligen skulle min skola inte gå lika bra om jag hade ett barn, men helt ärligt så prioriterar jag inte skolan framför .. jag gör helt enkelt inte det.

Jag vet egentligen inte varför jag skriver detta, men jag antar att det är om någon som läser detta skulle vara ung och gravid och tänker göra abort för sin pojkväns skull så vill jag avråda dem.
Tänk igenom vad ni gör innan ni gör det! Att göra abort och ångra sig är det värsta som finns, och jag vet att jag låter som en av barnmorskorna :), men de har så rätt! Om du inte är säker, så tänk verkligen igenom det så slipper ni känna såhär för det är faktiskt jobbigt. Jobbigare än vad man tror.

Det barnet har en plats i mitt hjärta föralltid, även om det inte föddes, sådetså.
(Och jag har äntligen kommit på var jag ska tatuera)

Nej, nu känner jag att jag inte kan prata mer om detta :P Men jag ville iallafall förklara för IFALL någon som känner som jag kände läser detta så kanske jag kunnat hjälpa dem till ett visare val.
Och så ångrade jag mig mer än vanligt idag också..

Nej nu ska jag dammsuga hela huset (Y)


//Bee, just feel it